Så, Livet är en Schlager, vad är det för en musikal? Jo, det är historien om den schlagertokiga Mona och hennes man Bosse, hennes bror, den transan Candy Darling och killen hon jobbar för, den cp-skadade David. Människor så vanliga man kan bli när man döpt sina döttrar till Carola, Kicki, Lena Ph och Anna Book. De lever sitt liv i Skarpnäck med drömmar som de måste klämma in mellan dagishämtning och lämning alltmedan dagarna går, blir till veckor och år.

Ända tills Mona råkar höra en sång som David har skrivit och i hemlighet skickar in den till Melodifestivalen – och blir uttagen till den stora finalen. Över en natt blir hon den nya schlagerstjärnan, älskad, omskriven och omsusad. Det är egentligen bara ett problem.

Hon har inte berättat att det inte är hon som har skrivit låten och avslöjas det riskerar hon att förlora allt hon fått.

Så står det på hemsidan. 

I rollerna fanns bland annat Helen Sjöholm (Sveriges bästa kvinnliga musikalartist!), Peter Jöback (Sveriges i särklass bästa manliga musikalartist), Jonas Helgesson, Johan Glans, Måns Möller, Katarina Ewerlöf och My Holmsten. 

Vad tyckte vi då? Jo, ååååå såååååå bra! Inte nog med att historien är underbar, med massa schlagerreferenser, produktionen är snyggt gjord (allt - scenen, kostymer, musik - snyggt, proffisgt och kläderna är magnificent, sjukt glammiga - inte så konstigt kanske då Christer Lindarw haft ett finger med i spelet.), ensembeln är amazing. Helen och Peter är outstanding med sina performances. Jag har sett Peter innan i phantomen och har är otroligt proffig och verkar alltid kunna leverera. Plus att han är sjukt snygg som kvinna. Johan Glans som farsan i familjen, honom vill jag ha som kompis. Jag tror vi skulle ha så roligt ihop. Hela tiden. Och även de andra, duktiga är bara förnamnet. Det var verkligen en hög lägstanivå på them artists.