TO READ ABOUT IBRAHIMOVIC...
...on my way to Barcelona gave me lots of evil looks from my fellow travellers. I was not hiding the fact I was reading the book, which includes very interesting reading, and starts off with Zlatan talking about this not-so-simple-and-not-so-nice-relationship with Pep Guardiola (spelling?, actually I do not care!). Seems to be a mutual feeling they have about one another...
It is an easy read book, giving you the life of Ibra, a life that not has been simple, and still seems to be quite messy.
I'm not done with it yet, more then half-way through but I don't want it to finish. It is no secret that I see Zlatan as my future husband, and I love reading about him and I fully support him. Don't see me as a stalker, I'm just a devoted fan... haha, or maybe a bit stalker-ish! :)
Har jag sagt att jag slutat heja på Barca? Det har jag. Och har inga planer på att börja supporta dem inom snar framtid, även om de räknas som Europas bästa lag.
THIS WAS THE NIGHT, that killed me...
I have serious blackouts from this evening. There are a number of things, and events I do not remember at all. I also lost my black Iphone leather case AND my watch during the night.
Ärligt talat, det är läskigt. Visst händer det att man ibland inte kommer ihåg allt som händer och sker under en kväll när man druckit lite för mycket men när ens nära och kära påminner en brukar man ändå minnas, i alla fall vagt.
I torsdags kväll var vi bjudna på hotellparty med Bond-tema och det serverades mycket alcohol. Kanske lite för mycket eftersom jag verkar ha missat flera timmar av kvällen.
Tursamt nog, hade vi hotellrum på samma hotell. Men jag kommer inte ihåg hur jag kom dit, hur jag checkade in, att jag ramlade på dansgolvet (jag har blåmärken och är öm), att jag tappat min klocka och mitt läderfodral till telefonen (jag har fått köpa nytt), att jag mailat folk jag inte känner (mailen gick som tur var inte fram eftersom jag inte haft internetconnection), att jag fotat en massa (dock the ones above är jag medveten om att de är tagna), att jag hämtat ut min jacka och ryggsäck i garderoben... det är obehagligt och det har ALDRIG hänt förrut att jag haft sådana minnesluckor. Jag skäms för vad som kunde ha hänt, tänk om jag inte varit i mina kollegors goda händer, vad kunde ha hänt? Jag vågar inte ens tänka så långt.
Nu går jag på detox ett tag framöver, jag måste lugna ner mej och ta vara på mej själv.
Bilderna är ändå rätt kul att se på nu. Om man ska se något postivt i det hela så mådde jag pretty good på fredagen, ingen bakfylla (det får jag i och för sig aldrig) bara lite trötthet och rätt skamsen.
BEAUTIFUL HYDE PARK MORNING WALKS
Among, squirrels, dogs, swans, pidgeons... and crazy serpentine bathers!
HOPPET ÄR DET SISTA OM ÖVERGER EN, eller?
Det är konstigt.
Vad har en syster gjort när man inte förtjänar att vara kompis med sin egen bror på facebook? Jag skiter i facebook som sådant men självaste handlingen att radera sin, jag skulle vilja säga, närmaste familjemedlen, och sluta ringa, sluta smsa, helt enkelt sluta höra av sig är rent ut sagt JÄVLIGT hård och JÄVLIGT upprörande.
Jag har försökt, jag har ringt, jag har smsat, jag har hört av mej, men vill vad? Ingen nytta alls. Det är ledsamt, tråkigt och oerhört sorgligt. Det tar på krafterna att hela tiden försöka utan att få utdelning. Hopplöst liksom. Jag har smått gett upp. Eller i ett sånt här läge ger man nog aldrig upp, vår slogan de senaste månaderna har varit: Hoppet är det sista som överger en. Och det stämmer kanske.
Just nu känner inte jag saknaden som jag kände förrut. Jag känner till viss del ilska, till viss del uppgivenhet. Det är såklart inte medvetet, jag vill inte känna så. Jag vill tycka om min bror, jag vill älska min bror. Innerst inne gör jag ju det, innerst inne finns han och kommer alltid att finnas. Och jag kommer att finnas här, när han kommer tillbaka.
Fast nu, nu känns det tufft. Det känns som om jag inte har någon bror... det är hårt att tänka så, även att skriva det gör mej oerhört nedstämd. Det brukar vara lättare när man fått ur sig sina känslor, om det så är i skrift eller tal, känns det enklare efteråt. Jag har insett att i en sån här situation, som man inte väljer själv är det viktigt att få ur sig sina tankar och funderingar, att kulla prata öppet med andra om vad som hänt och vad som händer är en del av bearbetningen. Jag är så fantastiskt glad över att jag har mina underbara föräldrar Brita och Jan, min faster Tinna, farmor Stina och farfar Karl-Erk att vända mej till när jag vill och när som helst. Och de kan vända sig till mej när det känns som svårast.
Jag är också så oerhört lycklig över att ha sådana otroliga vänner runt omkring mej; Anders, Teresa och Kristin bland andra, har fått stå ut med mycket och jag kan inte sätt ord på hur tacksam jag är över att ni finns där för mej i ur och skur. Jag vet inte hur jag skulle klara detta utan er.
Min bror, som nu varit let's say frånvarande i mer än ett halvår har nu i princip sagt upp kontakten med mina föräldrar. I och med det säger han också upp kontakten med mej. Jag förstår mej inte på honom för tillfället och stödjer verkligen inte de värderingar har verkar ha dragit på sig. Vare sig det är hans eller någon annans, så står han för dem och det ogillas. Visst, alla har rätt att tycka och tänka vad de vill, men att en person kan förändras så totalt på så kort tid är ofattbart.
Även om han inte sagt rätt ut till mej att han vill släppa mej som syster så gör han inga försök att hålla i kontakten. Jag tyckte att vi blivit så tajta efter våra sista månader i London (bless, det är nästan ett år sedan) men tydligen är allt vi hade ihop som bortblåst.
Vad har en syster gjort när man inte förtjänar att vara kompis med sin egen bror på facebook? Jag skiter i facebook som sådant men självaste handlingen att radera sin, jag skulle vilja säga, närmaste familjemedlen, och sluta ringa, sluta smsa, helt enkelt sluta höra av sig är rent ut sagt JÄVLIGT hård och JÄVLIGT upprörande.
Jag har försökt, jag har ringt, jag har smsat, jag har hört av mej, men vill vad? Ingen nytta alls. Det är ledsamt, tråkigt och oerhört sorgligt. Det tar på krafterna att hela tiden försöka utan att få utdelning. Hopplöst liksom. Jag har smått gett upp. Eller i ett sånt här läge ger man nog aldrig upp, vår slogan de senaste månaderna har varit: Hoppet är det sista som överger en. Och det stämmer kanske.
Just nu känner inte jag saknaden som jag kände förrut. Jag känner till viss del ilska, till viss del uppgivenhet. Det är såklart inte medvetet, jag vill inte känna så. Jag vill tycka om min bror, jag vill älska min bror. Innerst inne gör jag ju det, innerst inne finns han och kommer alltid att finnas. Och jag kommer att finnas här, när han kommer tillbaka.
Fast nu, nu känns det tufft. Det känns som om jag inte har någon bror... det är hårt att tänka så, även att skriva det gör mej oerhört nedstämd. Det brukar vara lättare när man fått ur sig sina känslor, om det så är i skrift eller tal, känns det enklare efteråt. Jag har insett att i en sån här situation, som man inte väljer själv är det viktigt att få ur sig sina tankar och funderingar, att kulla prata öppet med andra om vad som hänt och vad som händer är en del av bearbetningen. Jag är så fantastiskt glad över att jag har mina underbara föräldrar Brita och Jan, min faster Tinna, farmor Stina och farfar Karl-Erk att vända mej till när jag vill och när som helst. Och de kan vända sig till mej när det känns som svårast.
Jag är också så oerhört lycklig över att ha sådana otroliga vänner runt omkring mej; Anders, Teresa och Kristin bland andra, har fått stå ut med mycket och jag kan inte sätt ord på hur tacksam jag är över att ni finns där för mej i ur och skur. Jag vet inte hur jag skulle klara detta utan er.
SALEM AL FAKIR - the multitalented
Är han inte fantastisk så säg?
101-minutes of workout
Back on track after a few (non-working-out) days in London, with 101 minutes of cross-training watching Australian open.
Proud of myself. That was workout number 17 this year. Today is what, 22nd? Not too bad!
LILL-LÖRDAG MED ANDY
Vi fick en gratis flaska rosé (eftersom våra bordsgrannar insåg att de var för fulla och inte kunde dricka upp den untouched bottle de just köpt) på mysigaste puben i Hammersmith, The Ram. Vi skulle bara äta lite och snacka skit en stund, men det slutade med att vi nästan stängde stället, halvt om halvt på lyset.
Trevlig onsdagskväll i good old London, som jag SAKNAR så mycket nu!
DAG8: Min favorit film
Smala Sussi. Without a doubt.
Sen den kom ut och efter att ha sett den minst 17 gånger när det gick på Canal+ och fram till nu (när man sett den ytterligare 17 gånger eller mer) har det varit min favoritfilm. Med karaktärer som Pölsa, Billy Davidson, krabbluktande Gudrun, Tore Tumör, och Micke Tretton kan det inte gå fel. Dessutom utspelar sig det hela i Värmland på värmländska med klockrena kommentarer och fantastiska skådisar. Om jag inte minns fel så gick filmen under benämningen 'Gangsterkomedi på värmländska'.
Just att den heter Slim Susie på engelska är ju underbart.
Erik:- Pölsa, det sitter fyra knarkare och knarkar i din soffa!
Pölsa: - Fyra bara?? Fan, det ska va fullsatt!
-------------------------------------------------------------------------
Pölsa:- Vad fan, du pratar ju Tore! [...] Fan vilken jesus-grej!
Micke Tretton: - Vadå, pratade han mycket eller? Jesus?
Jag tror att jag citera filmen igenom, så jag är nog en rätt annoying filmkompis att se denna med eftersom jag skulle säga replikerna eller börja skratta innan de ens är uttalade. Bäst är det att se filmen med Kristin, eftersom vi båda avgudar den och jag tror hon kan den lika bra som jag.
Lite kul var en gång, i början på min London-period så skulle vi (jag och Ms Jansson) se den tillsammans med en dåvarande flatmate jag hade. Hon var från Stockholm. Efter en kvart in i filmen såg hon frågande på oss: 'Vad är det som är så roligt, jag fattar inte dialekten och inte det roliga i den här filmen...' 'Nuff said.
Underbar film, se'n! eller hyr'n vet jag!
MAN VET ATT MAN HAFT PARTY NÄR...
...man hittar en hammare i diskstället, morgonen efter.
HICKIE, LOVEBITE, SUGMÄRKE?
You wish, det är inget sugmärke jag fått på halsen, även om det ser ut så. Jag, klant-Kajsa, brände mej på locktången. På just halsen. Och det syntes extra bra efter 13:e träningen för året.
Är det inte brännmärken, så är det klämda naglar, bulor, blåmärken eller blåsor... Alltid något!
EKORRAR!
Bäst, absolut bäst med nya MacBooken är Photo Booth. Eller hur?
Trettonhelgen
- Besökte mammas nya hus på Lärarvägen i Onslunda
- Körde nya KIAn
- Åt fiskgratäng
- Surfade online uppe i luften
- Shoppade loss på Bosse Ohlsson
- Eldade i kaminen
- Kom upp i 29 grader till päronens förtret
- Träffade kusin, moster och morbror i Lyby
- Besökte mormor och morfars grav
- Flög in och ut från Köbehavn
- Puzzlade pizzapuzzel
- Ätit frukost med hästar springandes utanför fönstret
- Chillat i det übermysiga huset
1. Terminal 2 BCN Airport. 2. View från Öresundståget. 3. View genom backspegeln på nya bilen. 3. Pappa i soffan med en spännande bok.
1. Kaminen. 2./3./4. Kajsa in the heat
1. Hästarna utanför fönstret. Jag ska bli kompis med dom grannarna så jag kan lära mej rida, djurvän som jag är!
Tack mams and paps för en fin helg!
LONDON CALLING (igen)
Tanken var att jag skulle dit och jobba lite nästnästa vecka (23-29 Januari). Det ska jag i och för sig också.
Och idag fick jag reda på att de behöver lite hjälp även nästa vecka, och min chef frågade mej snällt om jag kunde tänka mej att åka över.
Klart jag kan.
Så, nu ser mitt schema ut som följer:
17-20 JAN (tis-fre): LONDON
23-29 JAN (mån-sön): LONDON
19-21 FEB (sön-tis): BRYSSEL
...och eventuellt en Sverigetripp direkt efter Bryssel. Och everntuellt en Milano-tripp om Giorgan sponsrar... ;)
Vem var det som sa att hon längtade så till 2012 då hon skulle ta det lugnt, inte hade något planerat och inte skulle flyga så mycket?
ROSA NEGRA
Vi har ett stammishak på Via Laetana 46, 'negerbaren' som pappa och Björn säger eftersom de inte kan uttala eller inte kommer ihåg namnet. ROSA NEGRA, heter det på riktigt.
Världens godaste mojitos. Världens godaste margaritas. Världens godaste pina coladas. Världens godaste daiquiris. Dock inte världens godaste caiprinhas (vad än Cissi säger...)
Dessutom billigt (€3,50 för en cocktail, bargain!), cool kitchig design med dockor, flipflops, hästar, speglar, madonnor och sandstrand på väggar och tak. Och såklart good looking bartenders (som vi redan hittat namn på, vad sägs om Frodo, B52'an, Munken och Mamas boy?).
Det har gått så långt att vi får gratishots, on the house, för att de känner igen oss från gång till gång och då hör till saken att jag endast varit där när päronen varit över de två senaste gångerna (andra advent plus nyår), men vi hänger ju i och för sig där nästan hela tiden.
Jag menar, who needs shopping? who needs sightseeing? who needs football? who needs beach and sunshine?
Strawberry & Passionfruit Frappe Margaritas!
Dockorna på väggen...
Baby Pina colada on the house! Gullig!
Är vi beroende eller?
Harduingetmankandansatill?
denhärrytmenvillbarahaminkropp, denhärrytmenvillbarahaminkropp, denhärrytmenvillbarahaminkropp
BÄSTJUSTNU
