#IDeserveParadise

Igår kväll var vi, jag och Sabryna, på ett jobbevent. Vi hade totalt glömt bort det och var lagom peppade när vi satte oss på No 9- bus to Aldwych. Vi hade blivit inbjudna till ME London's annual signature event. Ett jobbevent där hotellet (i detta fall hotellkejdan) bjuder in sina clients (bland annat oss) för en liten cocktail-reception med canapés och för att berätta mer om sina hotell och för att träffa de man jobbar med dagligen. 
 
Evenemanget hölls på hotellets Radio Rooftop Bar, en terrassbar med grym utsikt över Themsen och London's southbank. 
 
Bara utsikten var värt besöket. Kolla in liksom:
Ovan: Som alltid, när det bjuda på gratis mat och dricka i trevlig miljö med kul människor, så trivs man ju. Eller hur? Vi började med cava, men fortsatte sedan med dessa godingar (någon ginblandning med grön tea). Första sippen var inte så god, men efter några sippar blev de vipps jättegoda (precis som jag kände med Matcha latte'n i Japan!)
 
Nedan: Min partner in crime när det gäller work events. Vi kom fram till att det spelar inte egentligen någon roll vilket event man gåt på, det är sällskapet som gör kvällen. Alla events vi varit på ihop so far har varit sjukt roliga, och händelserika. Antagligen är det alkoholen som gör det. Det är en vild gissning, men jag tror det! :)
 
Under kvällen lottades det ut priser till olika destinations över hela världen. Toppriset var ett 7-nätters stay med flights till Dominikanska republiken. Jag menar wow! vilket pris. För att vara med at tävla kunde man antingen lämna sitt visitkort i en skål eller vara med och hashtaga #IDeserveParadise. Vi gjorde bådadera. Vi vann inte. Här är vårt bidrag. jag kallar den 'Kajsa har skyltdockeblick och Sabryna har 3 ben, alternativt en svans'.
Den bilden tog när vi kom, och vi blev helt sålda på panamahattarna och ukulelen.  
Hand over an ukulele to a Swede and she plays (sings) ABBA, Roxette or Ace of Base songs to you! AND, she won't give it back to you. Vi försökte sno med oss ukulelen och hade nästan med oss den, men det sket sig på slutet. Hey, man kan ju inte alltid få vad man önskar, eller? Trots besvikelsen med instrumentet så lyckades vi kommer från ME med dels en goodiebag (med bland annat en bluetooth speaker!) och håll i hatten: PANAMAHATTAR. Jättepassande med en papp-hatt i regniga, kalla och blåsiga London. Vi tackar vår nya kompis Angel-Gaz för dem, tack och bock.
 
Det blev några selfies på hemvägen. Något tipsy, men det var två nöjda tjejer som traskade ner the Strand i går kväll. Otroligt lyckat i slutändan. För visst är det väl så att när man minst ser fram emot något har man som roligast? I'd like to believe this is true.
Tyckte att jag var sjukt cool på bussen hem, fast i the dodgy parts of Shephed's Bush kändes det lite dumt. Jag var too fancy, too cool for school. Så är det ibland.
 
Imorse och hela idag har vi haft hattarna på. Jag är inte ens en hattmännska men denna ska minsann med till Australien. Coolfaktor: hög!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0