Någon gång i december signade jag upp mig för att springa Barcelonas halvmaraton. Jag tyckte då att det var en utmärkt ide och att jag skulle ha gott om tid att träna upp mig för det. Eftersom jag då hade ett 10k-race i benen från oktober kände jag att nästa steg egentligen borde vara fler 10k-lopp men det klaffade liksom inte med de race som fanns att välja på så jag skrev in mig som förstagångslöpare på halvmaran. 

Tiden rullade på och jag tränande mindre än vanligt, reste mycket, det var jul och nyår och vi vet ju alla hur mycket man rör på sig under dom dagarna. Jag fick en ny position på jobbet som medförde/medför (i nutid, eftersom det är ongoing) mycket mera jobb och stress och därmed mindre tid och ork till att lyfta skrot och träna kondis på gymmet. 

 

Hursomhelst, så övertalade jag mamma och pappa att komma ner och heja på mig. Eller ja, det var väl inte så mycket till övertalning då de gladeligen åker till Barcelona för att hälsa på - nu var det ju ett tag sedan sist - juli/augusti minsann, på tok för länge sen!

 

Så, när februari närmade sig med stormsteg tog jag min act together och planerade in några gymsessions (men inte alls på samma skala som innan då jag tränade nästan varje dag). Päronen anlände på fredagen 15e februari, och maran skulle gå av stapeln på följande söndag, den 17e.

 

Jag var så opepp så det fanns inte. Pappa sa åt mig att jag inte behövde springa om jag inte kände för det, men jag sa att i värsta fall får jag väl gå igenom det - herregud - 21km kan man väl ganska lätt traska igenom på kanske 3 timmar. Så mitt mål var satt. I och med att jag aldrig sprungit en halvmara innan så hade jag inget att jämföra med; därav3-timmarsmålet. Dagen innan, på lördagen, tog vi oss ner till Estacion del Nord där Mitja Barcelona 2013 hade sitt säte. för att hämta ut min nummerlapp, t-shirt och chip. Chipet är viktigt; det är det som mäter ens riktiga tid, från att man korsar startlinjen tills att man kommer i mål. Chipet knyts fast på skorna eller på annat säkert ställe så att man inte tappar det - tänk det vore ju en mardröm att tappa sitt chip halvvägs in i loppet och inte få någon personlig tid i mål, utan bara den officiella! 

 

Hursom, när jag väl plockat ut mitt kit med nummerlapp och allt och trängts med ett hundratal andra taggade löpare fick jag tillbaka löpargnistan igen och såg för första gången fram emot att springa. 

 

På kvällen var vi ute på middag; jag, mamma, pappa och Chris - en hyfsat tidig och alkoholfri middag för min del - trots att vi var på en av Barcelonas toprestauranger Con Gracia och hade en food experience som inte var av denna värld. En surprise menu med wine pairing som jag bokat flera veckor in advance. Det var en kombinerad födelsedagsmiddag för Chris som fyllt i januari och farsan som fyllt år tidigare i februari. Jag tror jag kan säga att vi alla uppskattade middagen och var alla redigt överraskade över hur bra och framförallt gott det var. 

 

Efter middagen sourceade vi upp en bar nära Placa Catalunya - Bar Milano - en hidden gem med mitt i turiststråkmyllret av barer och restauranger. Kvällen avslutades där med några cocktails för de olöpande människorna och fruktshakes (tråk!) för sprintern, det vill säga moi.

 

Dagen D. söndagen, eftersom jag mer eller mindre bor i Chris lägenhet när han är in town (och den ligger belägen nere vid Estacion de Franca, bordering mellan Borne och Barceloneta) hade jag en 10 minuters gångväg till startgången, som var just ovanför Parc Ciutadella, lite nedanför Arc Triomf. Maran skulle starta 8h45-sharp så jag gick upp runt halv 8, käkade liten lätt frukost och en banan, drack lite, inte för mycket då jag jättelätt blir kissnödig. Chris vaknade och gick med mig bort till starten. Taggad till tusen nu, när det myllrade av löpare av alla typer runt omkring mej; eller som vi så fyndigt sa: löparkollegor. Alla typer av männsikor, i all former, ville vara med, vi var drygt 15000 stycken som startade i olika startled. När man registrerade sig fick man välja inom vilken tidsram man trodde sig hamna - jag valde den som var 2h30 min+, vilket var den sista gruppen att starta. Så, klockan 8h45, var jag såklart på plats, men det tog cirka en kvart innan vårt startled var igång.

 

Så var vi igång. 21 km till målsnöret. Bara att köra.

 

Varje 5km mättes tiden på chipet, och det fanns en vätskekontroll med vatten eller gatorade. Jag körde på vatten första gången men testade gatorade vid andra kontrollen och det var way bättre, synd att vid 3e kontrollen fanns det bara vatten kvar. 

 

Längs med banan, om vi kan kalla det bara, var det kantat med folk, jippon såsom körer, trummslagare, och peppande musik. Mamma och pappa stötte jag på första gången efter 7km, dom såg mig inte först, utan just när jag sprang förbi och viftade med armarna som en dåre och skrev: HALLÅÅÅÅÅÅ!! såg dom och hejade på med peppord. Det var vi Arc de Triumf. 

Andra gången såg dem inte, men de hade stått vid 15kmpasseringen och sett mig. Jag var sjukt trött där och tänkte nästan börja gå (jag hade sprungit hela vägen upp till hit), men med lite vatten i mej lunkade jag på, och såg päronen igen vid 18km-skylten och jag minns att jag skrek till pappa och visade upp 3 fingrar: "BARA 3 kvar nu!" . Detta var på väg från Forum tillbaka mot Por olimpic och Barceloneta. Hade inte mamma och pappa stått där och hejat hade jag börjat gå, jag var TRÖTT här, men eftersom dom var där kunde jag ju inte börja traska, herregud, fanns inte på kartan, så jag beslöt mig för att lägga i en ny växel och fortsätta, det var ju trots allt bara 3 kilometer kvar…. dödens 3 kilometer… skämt å sido, det kom en liten uppförsbacke (banan var väldigt bra utlagd då den vara relativt platt all through, inte så mycket långa jobbiga uppförsbackar som vi alla vet, finns gott utav i Barcelona), i alla fall, i den lilla uppförsbacken började jag gå. Och gick kanske i 100-150 meter innan jag skärpte till mig och började springa igen. Jag vet av erfarenhet att när man väl börjar gå kommer är det väldigt svårt att komma igång igen.

 

3 kilometer, blev 2, som blev 1 - hade hela tiden musik i öronen tillsammans med min running app Endomondo som räknande ut hur snabbt jag sprang varje kilometer, på det sättet hade jag lite koll på hur jag låg till. När jag äntligen sprang in på målrakan kom Loreens Euphoria på - samma låt som jag korsade mållinjen med i Correbarri. Helt sjukt men en kanonlåt att avsluta ett löp med; för det är precis så man känner: EUPHOOOORIA!

 

Jag korsade mållinjen och min officiella tid var 2h22mins - men min riktiga tid, den som chipet mätte blev 2h07h10secs, i genomsnitt 6 minuter per kilomet. Det är jag oerhört nöjd med. Jag som räknat på 3 timmar sprang då 53 minuter snabbare, dock 1h7mins efter vinnaren. Men hey, han var dels karl men också kenyan. Nuff said. Det jag nästan är mest stolt över förutom att jag tog mig igenom 21km löpandes, är hur pass jämn jag var. Första 5 km sprangs på 30.54mins, följande 5 på 30.03mins, följande 5 på 30.04 mins, och sista 6km på 29.58 Samma tempo rakt igenom. Starkt jobbat!

 

Väl i mål, och utpustade, med en banan i magen och en flaska blå gatorade i magen och bäst av allt: EN MEDALJ runt halsen påbörjades sökandet av mina supporters. Hittade dem efter en stund: de stod fortfarande i målområdet och väntade på att jag skulle springa in… ingen koll men väl mött igen fick jag på mig pappas cardigan då jag frös i min eftersvett. Vädret var egentligen perfekt; det var inte för varmt, inte för kallt (drygt 17-18 grader visade tempen på), molnigt utan regn men med lite solglimtar här och var. Jag var svett yes, men inte olidigt som det inte bland kan bli. 

 

Så för att summera. Jag är tokstolt över mig själv, känslan som infinner sig när man avslutat och kommit i mål går inte att beskriva. Det är stort. Och nu vet jag att även om jag inte legat i hårdträning så har jag konditionen att klara av flera race. Fler kommer det bli - söker redan efter fler halvmaror (tror det är lite för stort steg att gå till en helmara på en gång - kanske nästa år!). Har signat upp mig för Cursa Corte Ingles den 7e April i Barca, ett 11km race som är gratis.

 

Pepp, pepp, pepp!