HOPPET ÄR DET SISTA OM ÖVERGER EN, eller?
Vad har en syster gjort när man inte förtjänar att vara kompis med sin egen bror på facebook? Jag skiter i facebook som sådant men självaste handlingen att radera sin, jag skulle vilja säga, närmaste familjemedlen, och sluta ringa, sluta smsa, helt enkelt sluta höra av sig är rent ut sagt JÄVLIGT hård och JÄVLIGT upprörande.
Jag har försökt, jag har ringt, jag har smsat, jag har hört av mej, men vill vad? Ingen nytta alls. Det är ledsamt, tråkigt och oerhört sorgligt. Det tar på krafterna att hela tiden försöka utan att få utdelning. Hopplöst liksom. Jag har smått gett upp. Eller i ett sånt här läge ger man nog aldrig upp, vår slogan de senaste månaderna har varit: Hoppet är det sista som överger en. Och det stämmer kanske.
Just nu känner inte jag saknaden som jag kände förrut. Jag känner till viss del ilska, till viss del uppgivenhet. Det är såklart inte medvetet, jag vill inte känna så. Jag vill tycka om min bror, jag vill älska min bror. Innerst inne gör jag ju det, innerst inne finns han och kommer alltid att finnas. Och jag kommer att finnas här, när han kommer tillbaka.
Fast nu, nu känns det tufft. Det känns som om jag inte har någon bror... det är hårt att tänka så, även att skriva det gör mej oerhört nedstämd. Det brukar vara lättare när man fått ur sig sina känslor, om det så är i skrift eller tal, känns det enklare efteråt. Jag har insett att i en sån här situation, som man inte väljer själv är det viktigt att få ur sig sina tankar och funderingar, att kulla prata öppet med andra om vad som hänt och vad som händer är en del av bearbetningen. Jag är så fantastiskt glad över att jag har mina underbara föräldrar Brita och Jan, min faster Tinna, farmor Stina och farfar Karl-Erk att vända mej till när jag vill och när som helst. Och de kan vända sig till mej när det känns som svårast.
Jag är också så oerhört lycklig över att ha sådana otroliga vänner runt omkring mej; Anders, Teresa och Kristin bland andra, har fått stå ut med mycket och jag kan inte sätt ord på hur tacksam jag är över att ni finns där för mej i ur och skur. Jag vet inte hur jag skulle klara detta utan er.
Hm, fruktansvärt tråkigt, Kajsa.blir ledsen för din skull. =(
jobbigt att det fortf är såhär. du vet att du kan skriva, ringa..va som helst! det är bra att du skriver av dig tror ja. så fortsätt med det om det känns bra! o du, hoppet ÄR det sista som överger en. kramar till dig o mamma&pappa
På ett eller annat sätt så kommer det att lösa sig. Jag vet inte hur, men det kommer det, Det SKA det göra.
Älskade vännen, vi fixar det här, för hoppet ÄR det sista som överger en. även om det är nattsvart för tillfället. Have nice.
Bästaste vännen! Du är en källa till glädje!
Att du finns gör att vi överlever allt. Vi kommer att ta oss igenom detta också med hjälp av varandra och alla nära och kära vänner.
Tack alla ni som finns runt om oss, och du, Kajsa, är värd så mycket mer än sorg och elände. Men efter regn kommer solsken och det måste vi hålla fast vid.
Tusen starka kramar kommer via etern till dig. Visst märks det i luftens vågrörelser att de är på väg, kramarna alltså.
Du är omsluten av vår eviga kärlek, Hjärtat!
Tusen tack för att ni finns allihopa! <3
Ta. Bort.
