Shows, shows and more shows!

Förra veckan var jag på två shower (en musikal och en standup) och veckan innan då jag såg Miss Saigon såg jag även en till musikal. Det är mycket nu och det uppskattas. Med mindre än två månader kvar i London passar jag på att se och göra allt jag kan och inte gjort än. Vad har jag då sett nyligen?
 
Jo, var först på musikalen Forbidden Broadway.
 
Det är en musikal som driver med alla klassiska musikaler (typ Miss Saigon, Cats, Evita, Lion King, Les Mis, Wicked, Phantom etc..) på ett väldigt brittiskt sätt. Alltså, men den typiska brittiska humorn. Det är en liten uppsättning på 4 man och en pianist som rushar igenom ett gäng entertaining numbers, en del roligare än andra givetvis. För att 100% uppskatta den tror att 1) du ska vara britt, 2) du ska ha sett alla musikaler, 3) du ska gilla lite buskis och under-bältet-humor. Jag tillhör endast nummer 2, men tyckte ändå att den var helt okay. Jag skrattade, men absolut inte lika mycket som dem bakom mig, jag trodde nästan att de skulle kikna av skratt och tårar. Kul att någon verkligen uppskattade den lite B och low-cost föreställningen. Med B menar jag att viss rekvisita såg hemmagjord ut och var ihoptejpad med silver-tejp. Inget fel idet. Jag gillar silvertejp, men kanske inte synligt i en West End-show.
 
Följande vecka, alltså förra veckan, var jag och stand-in-Jenny på standup och inte vilken standup som helst. Finbesök i storstan: Magnus Betner var här och showade i dagarna 3.
 
Jenny och jag (det skulle varit Linda och jag men Linda dubbelbokade sig och då fick Jenny hänga på och det var trevligt minsann) möttes upp innan för en liten drink på teatern. Leicester Square Theatre. Det var knappt halvfullt och majoriteten var svennar obviously men Magnus körde giget på engelska. Hans engelska är förvånansvärt bra, meaning att han inte låter som Svennis när han snackar. Inget fel i det. Jag gillar Svennis, men han pratar sån svenengelska så det finns inte. 
 
Magnus Betner körde på i en dryg timme och var som man förväntat sig; rå, bitter, bitvis elak och bitvis below the belt. De som var där i publiken hade nog räknat med det och blev inte chockade över hans rättframma approach. Efter showens slut höll Jenny och jag oss kvar lite på teatern för att se om vi kunde på en skymt av den svenske komikern som enligt sig själv is "a f**king megastar in Sweden". Inget hände så vi gick ut och vips vem ser vi inte ståendes med en cigarett i munen med en liten skala "fans" som håller på att ta bilder. Mange såklart. Vi blir båda starstruck och nervösa och vågar knappt säga något när vi tar en bild. "Eh, vi tar en selfie eller?" piper jag. Jenny är tyst. "Visst" säger Magnus. That's it, vi tar några bilder. "Jättebra show" får jag fram och klappar honom på axeln (han är kort bör tilläggas!). Jenny är fortfarande tyst som en mus. Vi går däirfrån, whatsappar bilderna till varann och diskuterar vad starstuck vi är. Bra kväll. Bra standup-debut. 
Jenny, Magnus och jag. Han ser lite sleten ut, måste vart en hård kväll, kvällen innan. 
 
Dagen efter, förra onsdagen, skulle jag ha gått på Charlie and the Chocolate Factory med Luke men vi fick sista-minuten-biljetter till Evita. Och det kan man inte säga nej till av flera olika anledningar. EVITA. 1) Det är liksom min favorit-musikal-film (ligger delad etta med Rent). 2) Och jag har aldrig sett den live. 3) Och den går bara i 3 månander. 4) Och jag har bott i Argentina där mycket är präglat från tiden då Evitamusikalen utspelar sig (jag har liksom Che och Co. också varit outside the Casa Rosada i Bs As). Så, utan tvekan, Evita går lätt före Charlie and the Choc factory. 
 
Då Evita blev så last minute ch min chef som skulle gått med blitt magsjuk fick jag akutringa runt och fick med mig Lis-Marie. Det var hennes allra första musical experience (helt tokigt efter nästan 5 år i London!). Hur var den då? Mina förväntningar var skyhöga. Den var bra, den var helt okay, men som med många andra shower så faller  det när en eller flera av lead cast'en inte håller måttet. I det här fallet var Eva Peron, Juan Person och de flesta andra main characters jätteduktiga men Che (det är Antonio Banderas i filmen) passade inte alls in tonmässigt. Tydligen är (var) han sångaren i Wet Wet Wet och fick mycket applåder på grund av det men han var simply not good enough och då föll allt lite. Tyvärr. Förutom det, om man bytte honom mot någon annan, var showen top notch, speciellt i andra akten. Detta trots att min "granne" somnade och trots att vi hade två tonårskillar framför oss som (jag vet inte varför de valt just den musikalen) inte hade något intresse av det hela. Respektlöst skrattade de på fel ställen och satt och instagrammade under tiden. Oacceptabelt. Gå hem om ni inte uppskattar showen, hur svårt kan det vara. 
 
Jag hade i alla fall en trevlig kväll och jag tror och hoppas att Lis's musikaldebut var över förväntan.
 
Det var alles. Nu spotifyas det musikallåtar kan jag lova. Jag är säkert skitjobbig som bara lyssna på sånt dravel.  Men, jag gillar't och kommer säkerligt tröttna snart. 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0