NYO - KGA - ÖBRO - STHLM - del 1

Nu har man varit hemma igen, i fyra hektiska men roliga dagar. Det är ju så nu när man åker hem, det är mycket som ska hinnas med och många att träffa. Dock har jag på senare tid slutat 'organisera' träffar med alla för jag hinner liksom inte. Mina prios numera är att hänga med Valte, hälsa på farmor och farfar och umgås resten av tiden med nyblivna mamman och bästa vännen Teresa med baby T. 
 
I onsdags flög jag med bästa crash-landningsflygbolaget till Nyköping, steg ur planet och tänkte 'satan i gatan vad kallt det är'. Pappa väntade på flyplatsen med Polly, päron och Pepsi i varma Chevan (som är en Kia). Han vet han, farsan, vad man behöver efter en sån flygning. Trycktankade Polly och åkte mot Charleswood, men ett litet stopp hos Erik för att hämta upp Kangoon, sedan vart det åka av i varsin bil. Från Örebro till Karlskoga hade vi gröna vågen och det gick minsann undan.  
 
Väl hemma på Lovart satt mamma uppe och välkomnade oss, så sent var det inte, men Valte hade somnat för länge sen så vi fick smyga in. Hade verkligen sett fram emot att sova i mitt rum, i min säng, tyst och lugnt. När jag lagt mig upptänkte jag att något saknades. I min säng bland alla IKEA-hjärtkuddar låg en ful vattkoppig docka (som jag sytt när jag var liten och dålig på syslöljd) men inte min Vito. Fick lite panik, och tänkte: inte är väl Vito i London? Han ska vara här hemma? Eller? Hittade honom i alla fall inte i mitt rum. Paniken kom smygande, VART ÄR VITO, gick och kollade Eriks gamla rum, numera bilbioteket, inte där heller. Smög ut i vardagsrummet och tände lampan, kikade in i Valtes leksakstält (där alla gosedjur ligger och trycker), och vem hittar jag inte då om inte min Vito. Va? Den lille vilden har tagit Vito in i sitt tält. Kul för Vito, men inte för mig. Herregud, han är ju skör, har knappt någon päls och ena ögat är påklistrat. Lättad, tog jag med mig Vito in till mig och tänkte att jag skulle ta ett snack med parveln på morgonen.
 
Han vaknade 5h30am. Trots att jag är en morgonmänniska är jag liksom inte van med så tidiga mornar. Men han är å go på morgonen att man kan inte vara sur, och tröttheten glömmer man (i alla fall ett litet tag). 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0