Jag var lite orolig och blev lite nervös när vi hämtade ut våra grejer. I och med att jag varit sjuk och förkyld i drygt en vecka gar jag inte kunnat pre-race-träna något. Verkligen ingenting. Senaste träningen av någon form var förra fredagens Montjuic-pass, efter det, på söndagen blev jag sjuk, var hemma från jobbet i måndags och har gått på hostmedicin och knaprat halstabletter och ipren om varannat. Jag har även slurpat i mej mängder med grönt te med citron - jag som inte ens gillar te!

 

På lördagenmorgon vaknade jag, utan feber, utan huvudvärk och halsont med med blockerad näsa, snuva och hosta, därav oroligheten.

 

Vi har också, både jag och Marta tydligen, varit ganska stressade över detta race. Eftersom det är första gången för oss båda och ingen av oss har kunnat träna så mycket som vi velat, vi har inte checkat rutten, visste knappt vart vi skulle börja, vilket håll vi skulle springa, hur man förbereder sig bäst, vad man äter till frukost på en racedag, hur man sätter fast nummerlappen, vart sätter man fast chipet bäst, kan man springa med musik i öronen etc etc - vi hade tusen frågetecken innan racet, därav stressen.

 

Jag somnade ganska tidigt igår. Jag sa till Marta, att det var första lördagen på väldigt länge som jag var i säng med släckt lampa före midnatt. Jag sov hyffsat bra, drömde visserligen att jag försov mig och vaknade upp några gånger under natten. Marta hade gjort samma sak, somnat tidigt men också vaknat tidigt utan att kunna somna om. 

 

Anyway, vi kom ner till Placa del Mar, där starten skulle gå, var tidiga, så vi strechade lite, gick på toa, leta på säkerhetsnålar för att fästa våra nummerlappar på tröjorna. Runt omkring oss samlades andra runners i olika färger på t-shirtsen. Då vi sprang för Gracia hade vi ljuslila. Nästa år (om färgerna är desamma) ska vi springa för Les Corts (rosa), Sants/montjuic (Orange), Horta-Guinardo (neon-grön) eller Sant Marti (ljusblå) - helt enkelt för att deras tröjor hade snyggare fäg än våra. Dock var det plus att vi valde Gracia istället för St Gervasi/Sarria då deras mörkgröna tisha inte var så kul. 

Vi vart ännu mer nervösa, och kanske lite taggade av alla positiva och professionella löpare runt omkring oss. Nervösa för att vi var rookies, taggade för att alla var på så bra humör, solen sken och stämningen var på topp. Folk värmde upp och sprang fram och tillbaka vid startlinjen. Varken jag eller Marta ville värma upp för mycket, eftersom vi både är foolish och trodde att vi inte skulle orka hela racet om vi tröttade ut oss för mycket på uppvärmingen. Vi såg den första kilometern som uppvärmning istället.

Gud, vilka proffs vi är!