När Teresa, Erika och jag var i New York för några år sen gjorde vi en massa kul och galna saker. En av de galnare sakerna var att tatuera oss. Och inte nog med att vi debuttatuerade oss, vissa av oss (dvs jag) fick fnatt och gjorde två tatueringar inom löpet av några timmar. Det hela verkade som en väldigt bra ide just there and then. Jag menar, man måste ju testa någongång så att man kan ha en åsikt om tatueringar osv... Och jag måste säga att jag var helt nöjd med dem båda (hjärtat på handleden och ankaret på foten) väldigt länge. Men nu på senare tid har jag mer och mer börjat ogilla handledstatueringen. Detta beror dels på att den alltid haft en liten klump i själva spetsen (halvdåligt gjord), dels för att jag är så himla vit på insidan handleden och det svarta bläcket verkligen 'lyser upp' och jag känner att jag kan verkligen inte dölja den. Jag trivs helt inte med den på den platsen. Ankaret på foten är finare gjord och den syns inte hela tiden, jag kan lätt dölja med strumpor eller skor om jag vill.

 

Att välja att ta bort hjärtat var inte det enklaste besultet. Jag tänkte både en och två gånger innan jag började med min laserbehandling. Teresa, min allra bästa vän, har ju nämligen ett likadant hjärta på samma plats, som gjordes på samma gång som jag jag gjorde min. Vi gjorde dem som en kompisgrej, och jag kände att jag verkligen var tvungen att berätta för henne vad jag tänkte och hoppades att hon inte skulle ta illa upp. Jag tror hon blev lite ledsen men samtidigt förstod hon mig (hoppas jag i alla fall) när jag sa att jag ville starta en laserbehandling. Att jag tar bort den har ingenting med vår vänskap att göra utan för att jag inte känner mig komfortabel med den. 

 

Jag startade min behanding i januari. Och detta mina vänner, tar tid och gör något så förbannat ont. Ondare än att tatuera sig. Tusen gånger ondare. Man kan bara göra en treatment var sjätte vecka och efter varje behandling är man (eller i alla fall jag) öm och får blåsor och blåmärken som kliar och håller i sig i ungefär en vecka. Trots att man får en behandlingskräm och en aloe vera-lotion som ska lindra smärtan så ömmar det. Det som gör mest ont är själva lasern. Tänk dig att någon bränner med en penna i tatueringens linjer. Det är svårt att beskriva men den smärtan man känner är bland det skarpaste jag varit med om. Jag har tur som har en sådan liten tatuering och det tar kanske 10 sekunder varje session (plus en vecka med sore wrist). Eftersom det är laser man använder måste man bära skyddsglasögon och innan man drar igång måste huden som ska behandlas tvättas av. Det får inte vara någon parfym eller lotion på ytan. Min nurse tar en bild på handleden innan vi kör igång och jämnför sedan med tidigare gånger så att vi ska kunna följa utvecklingen. 

 

Ikväll var jag på min 5:e session, jag måste medge att jag hoppats på ett bättre resultat. Enligt min nurse så kan det ta upp till 20 sessions innan tatueringen börjar försvinna och det finns ingen garanti på att den helt kommer att försvinna.