CORREBARRI - amazing race
När klockan närmade sig halv10 fanns det ingen återvändo, det var bara att köra.
Vi hade sagt till varandra innan att vi både skulle fokusera på vårt eget lopp och inte tävla med varandra eller med några andra heller för den delen.
Sagt och gjort, jag joggade på i början, väldigt lätt för att känna på konditionen. Ville inte trötta ut mig totalt de första kilometrarna när jag visste att jag hade en förkylning i kroppen. I öronen hade jag min Iphone-run-playlist som dunkade igång med La Roux's Bulletproof, som sedan mixades med bland annat Maskinen, Svenska Björnstammen, Lady Gaga, Rebecca & Fiona och vid ett tillfälle kom Alina Devicerski's Flytta på dig in, och det var vid ett tillfälle då jag behövde komma förbi några löpare som sprang i rad.
Jag hade på min Enomondo-app också. Det är en running app som gps-ar vart du befinner dig och räknar ut din rutt samt att den ger dej tider. Total tid, tid för senaste kilometer och också hur långt du sprungit. Så vid varje kilometer done säger den till. Det gjorde att jag hela tiden hade koll på hur mycket jag hade löpt och hur mycket som återstod.
Det gick oförskämt bra, jag joggade på i min takt, ökade på lite efter 5km, och fick mina sista kilometrar under 6 minuter var. Banan var lagd längs Barceloneta, upp förbi Ramblan vidare bort mot hamnen för passagerarbåtarna och början av Montjuic för att sedan vända tillbaka, korsa Ciutdellaparken, förbi tågstationen som är där, till Vila Olimpica och sedan ner tillbaka i Barceloneta genom lite kvarter med ett upplopp nästan där vi startade, vid Placa del Mar, exakt där Club natacio de Barcelona håller till. 10 kilometer var det totalt men det kändes inte så långt. Som sagt, det gick förbannat bra och lätt. Jag kände inte av förkylningen alls, inga hostattacker, inget snorande och ingen täppt näsa - helt otroligt. Hade någon sagt till mig i måndags att det skulle gå så här lätt och bra så hade jag inte trott den personen.
Sista kilometern var en ren fröjd, jag speedade på lite. Solen låg på, folk hejade på och målet var inom synhåll.
Det var ett smart val att ta med telefonen för att ha pepp-musik med på löpresan. När jag korsade mållinjen kom refrängen på Loreen's Euphoria - det vara bara svenska flaggan som saknades då. Helt otrolig känsla!
Min officiella sluttid blev 1h01min40sec. Men den riktiga tiden var 59min41sec. FATTA - jag gjorde det under en timme. UTAN träning och med förkylning i kroppen. Då kändes det inte bara bra, det gick BRA också! Det är oerhört motiverade att ha så många andra som springer runt omkring, även om vi alla har olika mål, och olika förutsättningar så blir det en fantastisk atmosfär där och man peppar liksom varandra bara av att vara med.
Marta gjorde också ett otroligt lopp, hon har aldrig sprungit 10k utan stopp innan, varken på race eller träning och hon klarade det, lite över en timme hon med. Amazing raisin! Well done you, and well done me!
Han som vann sprang på dryga 31 minuter. Då var jag halvägs. Nu var ju detta inte bara en individuell tävling utan även en lagtävling. Vi tävlade ju alla för vårt barrio, vår stadsdel. Gracia som vi sprang för hade snabbaste kvinnan och näst snabbaste mannen (ingen av dem var oss), men de hjälpte tyvärr inte laget. Vann gjorde St Marti, i ljusblått. Grattis till dom!
Innan vi gick hem fick vi med oss en goody bag med 2 chipspåsar, en pepsiburk och en öl (med alkohol den här gången) - ytterligare sponsringspryar. Jag tror att Spanien är väl det ända landet där man får en Estrella Damm-öl och chips (och nu menar ja riktiga potatischips) istället för en gatorade och en energy bar när man avslutat ett löpp.
TACK Correbarri, tack för en helt otrolig dag, jag är så trött, mina vader ömmar men jag är en erfarenhet rikare och min lust på fler race har bara ökat. Springer vi halvmaran i februari? Ja, minsann - den ska jag signa upp för i alla fall - join me!
Kommentarer
Trackback
