Jag förstår inte varför jag bryr mej. Eller jo, förstår gör jag ju såklart. Tokigt vore det annars när en familjemedlem släpper taget. Men nu har det kommit till en point där JAG ORKAR INTE MER.

När minsta lilla grej kommer upp, vare sig det är ett sms, meddelande eller telefonsamtal får man naturligtvis en strimma hopp. En glädje sprider sig och man hoppas, hoppas att det är ett gott tecken som ska leda till slutet på denna outhärdliga soppa. Men hoppet varar inte länge, och man inser ganska snabbt att det hjälper inte, vad man än svarar blir det liksom värre.

Varför? Jo, så fort man svarat får man ett spydigt, förvridet svar tillbaka som gör en så nedstämd och ledsen att man är tillbaka nere på ruta ett, om inte längre ner.

Det är detta jag inte orkar med längre. Jag orkar inte försvara mej för saker jag inte gjort och inte sagt, som är helt fel och missförstådda. Jag har inte psyket för det nu, att HELA tiden bli nedtrampad när man försöker göra sitt bästa för att reda ut problem. Jag gör bara mitt bästa, men det är helt uppenbart inte tillräckligt.

Att, on top of this, bli hotad och dömd för att jag har mina åsikter, är droppen som får bägaren att rinna över. Det är fanimej ett fritt land och jag får i princip skriva och tycka vad jag vill. Jag har inte varit respektlös, jag har varit ärlig och skrivit om mina innersta tankar och känslor.

Nu ger jag upp. Vill du inte vara min bror. Slipp.

Jag kommer i alla fall alltid vara din syster, vad du än säger och tycker, gör och inte gör. Jag kommer alltid älska dej, och du kommer alltid finns med mej. Vare sig du vill eller inte. Glöm inte det.