On request,  så skriver jag lite om hur koncerten med ACDC var. Jag fick frågan varför jag recenserat Britney och inte ACDC som faktiskt inträffade innan Britney. Jag kunde inte riktigt svara annat än jag inte haft tid att samla min tankar. Hmm. Lite halvtrue. Jag har varit väldigt busy lately men samtidigt borde jag börjat med ACDC instead of Britney. KAN MAN TYCKA. Men men, bättre sent än aldrig heter det ju va?!

Okej, here we go. Jag var alltså på ACDC i Barcelona, söndagen den 7:e juni 2009. Som det hårdrocksfan jag innerst inne är (oj, nu tog jag väl i lite) måste jag erkänna att det var en pretty cool concert. Mina förväntningar var nog egentligen ganska låga i och med att jag inte kunde utlysa mej själv som någon ACDC-expert. Några låtar (typ så många så att man lätt kan räkna dem på en hand (och då menar jag en hand med 5 fingrar och inget annat...)) kände jag väl till innan.

Koncerten började innan utsatt tid, vilket inte hör till vanligehterna. Ett plus bara där. Sen var det full ös i somewhat 2 timmar.

Vi stod ganska långt bak och vid ett tillfälle när jag nästan var avsvimmad på grund av all marujana-rök (farmor, det är inte så farligt som det låter...) blandat med svett så fick jag för mej att dra mej ner på plattan för att se lite bättre. Det var lugnt att ta sig fram i början sen tog det stopp, det var shock-block verkligen. Det gick inte att ta sig fram, jag försökte med att se oskyldig ut och le ursäktande: Mis amigos estan alli och så pekade jag frammåt. Ibland får man äl dra en liten white lie, eller hur? De devotade fansen ville inte släppa fram mej. Min taktik misslyckades, så jag stod där framme (well, mitten på plattan typ) en halvtimme kanske sen blev det på tok för varmt och väldigt trångt och man såg egentligen inte bättre där än där back där vi stod från början så jag trängde mej tillbaka och fick en massa onda blickar från rockersena för att jag igen störde deras holy moments. Enligt som svenska fansen (som jag precis läst om i Aftonbladet då ACDC kör i Sverige ikväll (las sondag)) är Angus Young större än självaste djävulen. Is that good or bad?

Back to my ACDC-concert, det var en himla ball concert för att de verkligen brinner för vad de gör. De är verkligen ett live band och man märker av att de lever för att spela så här. Även om de börjar bli lite till åren så funkar det.

Det enda lilla minuset som var (och det är på grund av min personliga smak) var alla dessa j*vla GITARRSOLON. Det var väl några korta solon i var och varannan låt och fine det går men at one stage var det inte nådigt. Det var ett gitarrsolo som höll på, jag skojar inte när jag säger att det måste varit minst 15 minuter långt. DET ÄR ungerfär 14 minuter för långt för min smak. Det är säkert jättekul att stå där själv och riva av ett sånt solo men som åhörare, nja inte ens lite fun.

Apart from that solo, så var det helt klart över mina förväntningar. Jag kan fortfarande inte utlysa mej som en  ACDC-expert (men jag vet att AC/DC star for AlternateCurrent / Direct Current, eh?!) eller devoted fan men jag har helt klart fått upp ögonen för den här typen av koncerter. Man kanske inte alltid måste vara ett devoted fan för att njuta av en koncert, jag ska minsann börja gå på fler gig och spelningar med band som jag inte känner till så bra för chansen finns ju att man upptäcker något fantastiskt som man annars skulle gått miste om, eller hur?

Så, ACDC klår Britney med hästlängder. NO DOUBT ABOUT IT.

Äkta vara vs fake vara.

Olympiastadion i BCN vs O2 Arena i LON.

Live vs Playback.

Rock vs Pop.

Which one would you choose?

Oh btw, min favvolåt (som jag inte visste var en ACDC-låt) är helt klart It's a long way to the top (if you wanna Rock'N'Roll. Så nu vet ni det!